Jim tycker till

I fredags såg jag en tragisk, komisk och upprörande sak i TV4:as morgonsoffa. Dom skulle få till en debatt om s.k. kamphundar, eftersom nån jeppe i malmö tappat kontrollen över sin bullterrier, rottweiler, eller vad det var, samt att en socialdemokratisk politker nånstans i Skåne ville förbjuda vissa hundraser i tätbebyggt område.

För debattändamålet hade en ägare av tre rejäla bestar som såg ut som nån sorts mastiff plockats in i studion tillsammans med nån "kamphundsmotståndare". När den kvinnliga delen av programledarduon skulle presentera besökarna så presenterade hon dom först vid namn och sedan följde denna ordväxling mellan henne och hundägaren:

Programledare: XXX, du som är kamphundsägare, vad tycker du om förslaget att förbjuda kamphundar i vissa områden?

Hundägare: "Jag äger ingen kamphund, en kamphund är en hund som lärt sig kampa, jag äger tre snälla masiffer"

En intervjuare som har ett språkbruk som är på samma nivå som Aftonbladets rubriker och en intervjuad som använder ord som inte finns. Suck.

Ja, jag kan inte riktigt hålla mig, jag gillar att utgjuta mina tankar. I mitt förra inlägg kritiserade jag det här med PK, och jag tänkte spinna vidare på det, eftersom det finns stora och väldigt aktuella problem koplat till det.

Rasism, finns överallt och har altid gjort det, ibland accepterat ibland inte. Rasismen i Sverige växer idag, och det beror delvis på att det är så långt från PK som man kan komma. Skälen till det är nog hur många som helst, men man behöver nog inte vara Einstein för att förstå att händelserna i det förra seklets mitt är en grundläggande orsak. Rasism är idag så "off" att det till och med råder tankeförbud på området, det är inte tillåtet att ens diskutera rasbiologiska orsaker till olika fenomen (det är ju till och med mer off än att försöka påstå att orsaker till ettt fenomen som skiljer män och kvinnor åt på någon punkt består i biologiska skllnader könen emellan). Tankeförbudet medför att såna tankar "går under jorden", dom bemöts inte öppet utan blir till tabu och förpassas till någon undergroundrörelse.

Det senaste året har vi fått se en sådan undergroundrörelse växa sig stark, nämligen de krafter som lett till bildandet av SD. Både Sahlin och Reinfeldt verkar ha svårt att möta SD i debatter, vilket beror på att det tabu som finns ligger som en tjock fogg över hela debattklimatet. Om människor i allmänhet, och politiker i synnerhet, skulle vara mindre rädda för att bli stämplade som rasister, patriarkalister eller vad det kan vara, så skulle vi få ett öppnare debattklimat med kunnigare medborgare och en i alla avseenden stärkt demokrati. Den stärkta demokratin kommer av att människor tänker till, och själva inser att demokrati, där alla ges samma värde och rättigheter, är det enda rätta. Något sådant kan aldrig uppnås genom att politiker försöker lägga tabu på en tankeriktning och säga att den som tänker åt det hållet kommer att få en stämpel som innebär social degradering.

Det är egentligen rätt enkelt...människor i allmänhet är som barn, dom måste få testa för att lära sig, genom förbud och förmaningar uppnås i längden ingenting, insikten måste komma innifrån.

Ja, som rubriken säger, kan man bli mer politiskt korrekt än att sponsra pridefestivalen? Ingen kan ju undgå att fatta hur modernt, vidsyntt och openminded ett företag är om dom vågar synas i gaysammanhang. Därför ska alla vara med, det har ju till och med lanserats ett speciellt snus, eller i vart fall en speciell dosa, i härligt kulörta androgyna färger. Den är säkert användbar för den som vill visa hur fördomsfull han eller hon är, men den bygger ju en sån etrem nidbild, precis som det mesta annat som dykt upp sen det blev inne med gay. Jag tror att det finns många homosexuella som känner sig stämplade, att "så här" ska du vara om du är gay, och det är sannerligen ingen roll som behöver utmärkas tydligare än vad som redan gjorts tidigare. Bilden av hur man är då man är gay är ju redan så grundligt cementerad sen tidigare, en kille som är homo ska ju t.ex. prata på ett visst sätt, röra sig på ett visst sätt, vara intresserad av vissa saker osv. Nog för att de manliga och kvinnliga könsrollerna i allmänhet är rätt hårt hållna, men bilden av en homosexuell kille är ju än mer nischad, och den utveckling vi ser idag bidrar knappast til möjligheten att få avvika från den rollen.

Det är onekligen intressant att så fort en tankeriktning slår igenom så vill alla förknippas med den, ingen vill vara den där plumpa personen som tycker tvärtom och är pinsam och får harkla sig och förklara att "jag menade inte så", och "givetvis tycker jag inte så" osv. Det var samma sak då feminism slog igenom på bred front, till och med Göran Persson ville kalla sig feminist, har han nånsin varit annat än maktfullkomlig och patriarkal???

Nä, låt dom som vill demonstrera göra det, och låt dom som inte vill få slippa det, och låt tanken vara fri, det tjänar alla på i längden.

Jag började läsa en gymnasielärobok i filosofi härom veckan, och i den fanns Martin Niemöller omnämnd, och den nedan återgivna dikten fanns med. Jag har tidigare stött på samma dikt i förordet til en av Jan Guillous böcker, rätt säker på att de var "Fienden inom oss", men inte helt hundra. Dikten är i vart fall läsvärd, så här kommer den.

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten,

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude,

Sedan hämtade de de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

 

Martin niemöller på Wikipedia

Utanför dörren ligger ett par rullskidor, ett par inlines, ett par stavar och två par löparskor. Inne på toan ser jag ett par löpartights, en tillhörande jacka, ett par vindbyxor, en överdragsjacka, gymshorts och gymtröjor, två par underställ och en pulsklocka med tillhörande givare. I bokhyllan står ytterligare ett par löparskor.

Ja, jag är en nörd.

När EU för en gångs skull skulle lyckas med något bra så klev sydeuropeiska socialister in i bilden. I vanlig ordning kan dom ingenting om marknadsekonomi, utan tror mer på politikers förmåga att lägga sig i och styra och ställa i något som sköts bäst genom att lämnas i fred.

Mer fakta om fallet finns här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=806401

Kapitalism är precis samma sak som evolution, man kan säga att det är evolutionens princip på ekonomins område, det Adam Smith en gång i tiden kallade "osynliga handen" är samma sak som det Darwin benämde "survival of the fittest". På samma sätt som vi stör naturens naturliga urval då vi räddar någon stackars älgkalv som jagas av en björn så stör vi ekonomin så fort vi petar i den, reglerar och humaniserar. Det sossar brukar kalla "kapitalism med mänkligt ansikte" är egentligen en ekonomi som inte ritkigt fungerar, eftersom vi utsätter den för störningar. Måhända är det så att störningarna behövs, den humana vinsten är ibland väldigt stor, men att göra som EU, och understödja företag och branscher som borde slås ut av konkurrensen (i det naturliga urvalet) är att bygga upp en situation som til slut exploderar. Tänk er själva vad som hade hänt om staten valt att understödja det förindustriella jordbruket i kampen mot traktorer och mekaniska tröskor, eller om så många personer varit anställda i tillverkningen av Commondore 64 att staten känt sig tvingad att hjälpa företaget när microsoft, apple och dom andra klev in på arenan och sopade banan med åldringarna. Att försöka förhindra förändring, med åsyftning att den drabbar vissa personer hårt, är bara att skjuta problemen framför sig, och dessutom fördjupa dom. Förändring sker alltid, och folk kommer i kläm, men det är natuligt, och den enda väg som finns för utveckling, det kan 3,5 miljarder år av evolution bevisa.

För intresserade finns här ett svenskt exempel på hur illa det kan gå. Och det är ingen slump att det skedde under det blodröda och påtända sjuttiotalet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Varvskrisen

Jag tänkte att jag skulle skriva ner två saker som passerat hjärnan några gånger dom senaste dagarna. Den första funderaren rör rättegången mot Anders Eklund, han som mördade Engla (att skriva att han "mördade" är egentligen fel, eftersom han ännu inte dömts för mord, men allt pekar ju på att det blir så, men det hade ju kunnat vara en annan brottsrubricering). Jag brukar aldrig intressera mig för dylika mediala följetongar, eftersom det alltid blir så extremt, så vinklat, så svartvitt och så mycket moralpredikande och halvt religisöa ordvändningar i jakten på lösnummerköpare. Mordet på Engla är i det avseendet verkligen inget undantag, Aftonhorans rubriksättare måste haft julafton då en medelålders man, som utan större svårighet kan framställas som en överviktig och svettig lastbilschaffis med taskig kvinnosyn och stor porrkonsumtion, mördar en tioårig flicka, som i sin tur råkar heta Engla och dessutom ser ut som en oskyldig ängel på dom skolfoton som pressen lyckats gräva fram (intressant i sammanhanget är att Pernilla Hellgren, vilken Eklund mördade 2000, istället får framträda på ett sånt där kornigt foto som alltid används när det skrivs om våldtäkter och/eller mord på yngre tjejer på väg hem från krogen, barnmord och mord på vuxna ges helt enkelt väldigt olika vinklingar).

Men, det var inte det som inlägget skulle handla om. Vad jag skulle skriva om är mina tankar kring Eklunds straff. Han kommer med största sannolikhet att dömas till ett långt fängeslestraff. Nåja, långt i en svensk kontext i vart fall. Jag är lite kluven kring hur straffen för grövre brott, främst vålds- och sexualbrott ser ut i det här landet. Dels tror jag inte att straff fyller någon funktion för den som straffas, han eller hon blir inte en bättre människa, lär sig följa lagen eller liknande, det leder snarare till att personen återfaller i kriminalitet eftersom han/hon utestängs från arbetsmarknaden, hamnar i ännu sämre sällskap än tidigare etc, etc. Men dels är det även så att ett straff måste finnas för att värdera brottet, om inte straff utdelades till den som på nåt sätt bragt en annan människa om livet så värderas värdet av den människans liv till noll och intet. Av resonemanget kan man alltså dra två slutsatser, antingen att Eklund bör få en sjuhelsikes massa vård, eller att han borde tas ut till galgbacken. Vilket som är rätt vet jag inte.

Vilket av alternativen man än väljer så uppvärderar och nedvärderar man mänskligt liv. Om Eklund inte får ett straff som motsvarar värdet av liven på dem han mördat så nedvärderas deras liv. Det kommer också att ske eftersom dylika straff inte utdelats I sverige på över ett sekel. Men om Eklund hade kunnat få en dödsdom, och fått det, så hade mänskligt liv och nedvärderats, eftersom staten då tar på sig rätten att dräpa en människa, och det strider i alla avseenden mot de filosofiska utgångspunkter som utgör grunden för hur vi konkret utformat det demokratiska samhället.

Kontentan av det hela är att jag inte vet vad jag tycker i den här frågan, och kontentan är också att man ständigt kan se dee stora i det lilla, i enskilda frågor återkommer den ständiga motsättningen mellan staten och individen, en motsättning och en balsans som är grunden för demokrati, för byggandet av den stat vi har idag. Om allt svängde över til individens favör, om staten inte alls hade rätt att "köra över" enskilda (och i det här fallet inte funnits för att straffa Eklund), så hade vi haft anarki och ingen stat, och det vore inte demokratiskt, eftersom ingen då finns att skydda de rättigheter som utgör utgångspunkten till varför en sån anarki borde finnas. Om staten istället hade all rätt, och haft rätten att ta Eklunds liv, med eller utan rättegång, så har staten tagit för mycket makt från den enskilde, då har vi en stat mot medborgarna, inte av medborgarna, och då har demokrati plötsligt bytts mot diktatur, och viljan att skydda individens friheter har plötsligt kränkt individen, staten har blivit allt och individen intet, för att uttrycka det klyschigt.

Vill man filosofera ännu längre så visar detta också motsättningen mellan liberalism-konservatism, och liberalism-socialism, men det spar jag till en annan gång.

Alla ungdomsförbund har tagit ställning mot FRA-lagen. Det hela blir faktiskt rätt komiskt, på Ung Vänsters hemsida hittar man rubriken "Vill ni ha det som i Sovjet?". Det är en retorisk fråga som vi givetvis förväntas svara nej på, men för bara tiotalet år sedan hade Ung Vänster kunnat ställa samma fråga och menat att det självklara svaret borde vara "Ja". Antingen har vänstern insett att mord och diktatur inte är speciellt hedervärt, eller så har dom insett att det var vanligare än hösvnuva i Sovjet, eller så vill dom bara vara PK. Man behöver inte läsa så länge på vare sig Vänsterpartiets eller Ung Vänsters hemsida för att inse att dom är fullblodsstalinister - hammaren i huvudet och skäran om halsen, som det heter.

Om ma sedan navigerar vidare till MUFs eller KDUs hemsida så är det samma budskap där, FRA-lagen är skit och borde aldrig passerat i riksdagshuset. Både MUF och KDU är visserligen till viss del liberala, till och med i rätt stor utsträckning, detsamma får nog sägas gälla Ung Vänster, dock i "annan tappning", MEN dom är inte SÅ liberala som dom vil framstå som när det gäller FRA-lagen. Inom samtliga dessa grupperingar finns starka krafter som drar åt ett konservativt eller socialistiskt håll (i bådea fallen alltså en starkare stat på bekostnad av individens frihet) men det finns en sjuhelsikes massa billiga poäng att räkna hem bland yngre väljare och bland yngre potentiella parti- och förbundssympatisörer om man väljer att ta strid mot FRA-lagen, och gör en stor medial grej av det.

Att vara så mycket PK som det bara går, vilket innebär såväl rätt ställningtagande i frågor likt FRA, likväl som ett så aktivt ställningstagande som möjligt mot det som är "fel", är en enkel och effektiv metod i ett land och en tid som präglas av stora svarta rubriker som vanligaste kommunikationsmetod. Då finns inget utrymme för att förklara hur läget ser ut och sedan lita på väljarens omdöme och föråga att ta "rätt" beslut baserat på att denne är intelligent och förnuftig, och kan sovra i informationen. Mitt tips är därför att det i valet 2010 kommer att tävlas i avståndstagande från SD, och att varje tillfälle som ges till Reinfeldt eller Sahlin kommer att fyllas med information till väljarna om hur äcklade och bestörta dom är över SD:s rasism.

Ja, det börjar kännas som att jag är det, så jag frågar mig; varför?
Fömodligen är det väl så att man börjar med nåt, å sen växer intresset. Men det måste vara nåt mer, å jag har, kan jag lova, funderat en hel del över vad. Min teori är att människor, i alla fall dom flesta, behöver nåt att engagera sig i, ett projekt att plöja ner sin själ i. Antingen kan man engagera sig fullt ut i jobbet, eller skaffa ett hus att renovera, en trädgård att vårda, en bil att bygga om eller vad som helst. För mig har träningen hamnat i fokus, på gott och ont. Det är nog inte bra att fundera för mycket över vad man preseterar på gymmet å på löprundan, precis som det inte är nyttigt att snöa in på enorma husrenoveringar eller lägga ner årslöner på custombyggda bilar.

Vi människor är komplicerade varelser, å kan utvecklas i dom mest underliga riktningar. Jag tror att det är bra att försöka ha lite balans i vardagen, ha många intressen och umgås med många olika människor, annars kan man bli väldigt underlig, å plötsligt en dag tycka att en perfekt helg består av fyra träningspass.

Hörde just på nyheterna att Socialdemokraterna vill driva igenom ombildandet av de 21 landstingen til 6-9 storregioner. Målet är främst en effektivare sjukvård. De borgerliga partierna är splittrade i frågan, det är främst moderaterna som stretar emot. Jag har inte läst in mig på frågan så kan inte uttala mig varken för eller emot, men moderaternas förklaring till varför de inte stödjer förslaget är rätt så komiskt: Dom säger att ombildningen inte är förankrad hos svenska folket och att den behöver tredas mer grundligt. Jag vill dra mig till minnes att för två veckor sen då FRA-lagen till varje pris skulle drivas igenom var varken grundlig utredning eller folkligt stöd någon nödvändighet. Vadan denna vurm för svenskarnas inflytande på politiken?

...vad hade du gjort då?

Stefan Ingves får kritik för sina räntehöjningar, för att han gör sitt jobb och försöker bekämpa inflationen, som nu är dubbelt så hög som önskat. Läget är minst sagt trixigt, inflationen stiger och konjunkturen viker, stagflation alltså. Ytterligare räntehöjningar riskerar att förvärra konjunkturavmattningen, samtidigt som utebvlivna räntehöjningar innebär ännu högre inflation. Pest eller kolare alltså.

Men läget är inte bara trixigt, det är även väldigt intressant. Till att börja med kan man fråga sig varför vi ska ha räntehöjningar - är inflation så farligt? Svaret är JA. En hög inflation får i förstone stora ekonomiska konsekvenser, folk får inte längre nåt för sina pengar, dom blir fattiga. Det leder till krav på konmpensation i lönekuvertet men också en lägre tilltro till det ekonomiska systemet, till dom institutioner vi har. På längre sikt får inflation även politiska konsekvenser, de sociala spänningar som en havererad ekonomi skapar leder bort från demokrati och mot diktatur. Om människor får det materiellt sämre söker dom lösningar i "nytänkande" politiska initiativ, vilket ofta innebär populistiska rasistiska rörelser.

Man kan även fråga sig varför vi då inte kan ha en ränta som ligger på en stabil nivå och inte åker upp och ner, och skapar en långsiktig stabilitet. Tyvärr verkar det lättare sagt än gjort, den ekonomiska tillväxten svänger av fler anledningar och räntan är ett sätt att "kapa" topparna och dalarna. Tyvärr (återigen) har det inte gått så bra i "kapandet", de åtgärder som ska verka i förväg kommer i efterhand och det blir som det är nu - trixigt.