Jim tycker till

Rubriken är ett citat av Albert Einstein. Väl värt att begrunda.

Socialdemokraten Thomas Hartman verkar inte ha tänkt riktigt klart då han skrev följande på sin blogg: http://www.hartman.nu/2008/05/27/varfor-daltar-vi-med-odemokratiska-krafter/

Visserligen är SD underliga, läser man deras partiprogram inser man att de är ett parti som i förbluffande stor utsträckning liknar Socialdemokraterna, på 40-talet. Målet för SD är ett homogent folkhem, vilket är vad sossarna försökt bygga under stora delar av 1900-talet.

MEN, även om man inte gillar deras åsikter så måste man, om man är anhängare av demokrati, låta dom uttrycka dom, och om folk råkar gilla dessa åsikter, låta åsikterna komma till uttryck i demokratiska val och få genomslag i den politik som förs. DET är demokrati. Däremot är det inte demokrati att tro att man själv sitter på en universell tidlös sanning och sträva efter att förbjuda andra åsikter. Åsikter måste få stötas och blötas, människor måste få tycka vad som helst, hur korkat det än verkar, det är den mest grundläggande byggstenen i ett demokratiskt samhälle.

Som dom flesta vet har politiker runt om i världen gjort många försök att lagstifta mot fritt tänkande och fritt meningsutbyte. Dom går under välkända namn som Lenin, Hitler, Castro och Pot. Men, det finns en del mer näraliggande exempel också. Det är inte ens ett sekel sedan politiker upprördes av kvinnlig rösträtt, då var det såna åsikter som var "fel" och inte fick uttryckas och inte tänkas, det var sanningen då. Hade det varit en bra sanning att lagstifta?

Jag har ibland funderat kring utbudet på TV, hur det över tiden förändras. En grej som slagit mig är att det verkar följa konjunkturutvecklingen. Dom senaste åren, dock inte det senaste, har det varit uppsving för byggnads-, renoverings- och matlagningsprogram, program som bygger på konsumtion. Är det ett tecken på att konjunkturen är god, att folk vill bli inspirerade till konsumtion?

Hur ska man då tolka "Lyxfällan"? Är det ett fenomen som visar att det har gått för långt, som det brukar göra då konjunkturen passerat toppen, då folk glömt att det kan komma sämre tider och lånar för att konsumera?

Jag minns för övrigt "Jobbjakten" (tror det hette så) med Martin Timell, tror det var i mitten av nittiotalet. Programidén var att förmedla arbetstillfällen till arbetslösa. Som bekant har han under 2000-talet iställett renoverat hus och sommarstugor. Ger vi den pågående konjunkturavmattningen några år kanske Timell är tillbaka som arbetsförmedlare.

Hittade denna läsvärda artieel på SvD: http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1257443.svd

Vet inte riktigt var jag ska börja för att reda ut alla mina tankar kring den här soppan, men tror jag väljer ett tillbakablickande perspektiv...

Staten har historiskt sett varit en aktör i de stora frågorna. Alltsedan nationen Sverige blev ett begrepp och en realitet har försvar av riket varit en kärnfråga. Med det framväxande industrisamhället blev det en allmän angelägenhet och en statlig uppgift att finansiera sådana investeringar som privata intressen inte kunde bära, vattenkraft, järnvägar och liknande. Sedan kom välfärdssamhället och den prioriterade uppgiften blev fördelning och utjämning.

Nu verkar detta överspelat. Inte i betydelsen att investeringar i infrastruktur och värdefördelning hamnat på undantag, det är fotfarande grundläggande gemensamma uppgifter. Däremot drar man som politiker inte ner några större applåder genom att i första hand driva sådana frågor. Varför, kan man fråga sig.

Jag tror att orsaken stavas P O S T M A T E R I A L I S M

I ett samhället där den övervägande delen av befolkningen (väljarkåren) är födda så sent att de aldrig upplevt materiell nöd tas välfärd, fred och ett fungerande samhälle för givet. Vilken politiker lägger krut på att plädera för sådant alla tar för givet?

Men, staten och politikerna måste ha en uppgift, det måste finnas visioner och mål att nå. Och vad gör man om statens grundläggande funktioner redan är fyllda? Tja, man kan ju alltid säga att man vill hjälpa folk att göra deras vardag lite lättare.

I Chile pågår just nu "Operation Colombo", vilken syftar till att Pinochets lakejer ska gripas, i vart fall några av dem. Det är nästan så att jag vill utbrista "ÄNTLIGEN!", för det är verkligen inte en dag för tidigt. Som smolk i glädjeägaren avled det största villebådet, Pinochet själv, redan för två år sedan, och fick skamligt nog en ordentlig begravning.

Men, det är morgon och jag vill ha en bra början på dagen, så jag fokuserar på det positiva, och kan alltså konstatera att  trenden att gripa 1900-talets förtryckare fortsätta att sprida sig runt världen.

Ja, jag vet att källan till denna artikel är väldigt vinklad, men det är nåt alla borde läsa, för dom vanliga dagstidningarna hoppar mer än gärna och alltför ofta över den här typen av nyheter.

http://www.muf.se/?use=article&cmd=view&id=1218

Kanske inte så uppseendeväckande att Sören Wibe blir ny partiledare för junilistan. Han är en typisk missnöjespolitiker, klankar ner på andra, undviker att presentera realistiska förslag och uttrycker sig alltid med en retorik som gör att han låter som "småfolkets" man.

Partiledarbytet medför i vart fall att Junilistan äntligen måste lägga ner sncket om att dom inte tillhör nåt politiskt block, varken är röda eller blå osv. Visserligen stod det klart redan då patiet gjorde entré på scenen att dom hade parkerat långt till vänster, inte så underligt eftersom Nils Lundgren är en avdankad ekonom från LO, men då kunde dom i vart fall nödtorftigt ljuga om saken, nu är det för uppenbart.

Att han sedan ska ackompanjeras av en kvinna som i media beskrivs som "avhoppad folkpartist", Annika Eriksson, låter som ett dåligt skämt. Hon har varit med i Junilistan sedan starten och är inte mer folkpartist än jag är sosse.

Ja, inte helt oväntat minskar stödet för Vårdförbundets strejk. Tidigare undersökningar har visat att sympatierna för en strejk minskar när konsekvenserna av den ökar. Men har strejken fått några långtgående konsekvenser? Förmodligen har den det, men endast för de som i stor utsträckning behöver sjukvård. För det stora flertalet, som endast beöver en vårdcentral att besöka då olyckan varit framme, märks ingen större skillnad.

Kanske är det därför media visar bristande intresse. För ja, det gör dom. När Kommunal strejkade för några år sen var det spaltmeter på spaltmeter, nu är det någon enstaka artikel här och där. Även de politiska partierna aktar sig noga för att visa alltför stora sympatier. Förutom Vänsterpartiet, som tar tydlig ställning i frågan. Det är onekligen komiskt men väldigt logiskt att inte även Socialdemokraterna gör det, förhandlarna som styr och ställer i Vårdförbundets motspelare, SKL, består så gott som uteslutande av sossar. Därför är det väldigt tyst från Sahlin och hennes närmaste. Dom vill förmodligen inte råka ut för en situation liknande den som uppstod när Kommunal strjkade, då socialdemokratin bokstavligt talat företrädde båda sidor i konflikten.

Men, det jag skulle skriva om, var varför jag tror att det går så dåligt för Vårdförbundet, anledningarna till att de kommer få lämna striden med endast smulor av det tänkta bytet.

För det första strejkar dom vid helt fel tillfälle, när andra förbund redan slutit sina avtal. Det innebär att dom inte kan räkna med några sympatier ffrån det hållet, dessutom ger det redan under de förhandlingar som föregår en strejk SKL en fördel, dom kan hänvisa till de löneökningar andra förbund erhållit.

För det andra, och nu talar vi om de grundläggande orsakerna, finns det en rad mekanismer inbyggda i det svenska samhället som placerar Vårdförbundets medlemmar i en allt annat än fördelaktig förhandlingsposition. Vad jag syftar på är det enkla faktum att i Sverige är vård offentlig, och personalen offentligt anställd. Det kanske låter trivialt och själklart, men medför en hel del av betydelse, som blir tydligt vid en jämförelse med vad som sker vid strejk på ett privatägt företag.

Om jag som anställd vid företaget X, ägt av privatpersonen Y, strejkar, sätter detta press på min arbetsgivare. Han/hon förlorar inkomst när jag inte infinner mig på jobbet, jobbet blir inte gjort, kunderna kan inte handla av företaget osv. Dessutom pressas min arbetsgivare att ge mig vad jag kräver eftersom jag i annat fall kan ta min kompetens och gå tvärs över gatan till konkurrenten, vilket givetvis är ekonomiskt ofördelaktigt för min arbetsgivare.

När offentligt anställd personal strejkar finns inte de ovan nämnda incitamenten. Vart ska vårdförbundets medlemmar ta vägen? Norge möjligtvis, men inte många av de som har familj på sin nuvarande arbetsort överväger det. Vad säger företagets kunder? Ja, dom har inte mycket val. Vård finnansieras via skattesedeln, så kunderna, skattebetalarna, är tvingade att köpa vård, vare sig de vill eller inte, så kundunderlaget kvarstår trots strejk. För arbetsgivaren innebär en strejk endast besparingar, lönen under strjeken betalas som bekant av Vårdförbundet. Det är bara för SKL att luta sig tillbaka och vänta tills motståndaren svultit ut sig själv.

Så, för att runda av, det ser inte vidare ljust ut för Vårdförbundets medlemmar. Anledningen till varför, roten till det onda, får medlemmarna definitivt inte reda på, Vårdförbundet har ingen anledning att underminera den svenska modellen, den legitimerar förbundets existens. Synd bara att medlemmarna får betala priset.

 

Hittade för ett tag sen denna länk: http://www.youtube.com/watch?v=jjXyqcx-mYY

Som synes är det promotion för Barack Obama, en väldigt enkel sådan, men den har ett kraftfullt budskap som säkerligen går hem hos många som hoppas på förändringar.

Förmodligen går den hem hos många européer också, i vart fall gillar jag den, budskapet känns fräscht, det känns rebelliskt. Det bär på en glöd, en tro att det faktiskt går att förändra framtiden och göra den bättre. Jag börjar inte helt osökt tänka på figurer som Malcolm X och Martin Luther king när jag ser Obamas video, och det är nog precis det som är meningen.

Ser man till den svenska politiken av anno dazumal lyser den djupt ideologiska politiken med sin frånvaro, här är det grått för hela slanten, den viktigaste uppgiften för våra politiker verkar vara att hjälpa väljarna att få "livspusslet" att gå ihop, och se till så att har hjälm då vi cyklar. Velourstaten sa någon, Bomullssamhället en annan, båda två visar vad det handlar om. Pinsamt säger jag.